Somliga dagar...

Somliga dagar känns det som om allting är emot mig. I dag var en sån dag. Det började med upptäckten att kaffefiltret till bryggaren var slut, något som när det händer, innebär en smärre katastrof för min morgon. Och i efterhand kan det ha varit så att just detta missöde färgade resten av min dag. I grå toner. Vid hämtning på förskolan efter jobbet sitter 6-åringen och väntar ensam på en soffa. Han upplyser mig med förebrående blick att han är sist kvar av alla. Han säger att han alltid är det. Väl hemma biter 13-åringen av mig huvudet innan jag ens hunnit innanför dörren. Hon tycker att jag är snål och fattig för att jag inte låter henne handla godis på mitt kreditkort. 11-åringen undrar varför just hans mamma måste jobba så mycket. Ingen annan i hans klass har en mamma som jobbar så mycket som jag tydligen. Försöker samla familjen till en mysig middagsstund men lyckas laga mat som varken passar tonåringen (då hon tydligen gått och blivit vegetarian) eller 6-åringen som tycker att maten är för stark. Alla tre är rörande överens om att jag alltid är sur. Jag beslutar mig för att fly huset och denna missmodiga samling familjemedlemmar för en stund. Tar cykeln ner till Coop och handlar kaffefilter. I morgon är en annan dag.

Septemberdagar

September och jag vill bara vara hemma. Tända massor med ljus. Laga storkok i lergryta. Rosta ekologiska rotfrukter i ugn. Baka surdegsbröd, sylta, safta, plocka svamp, ha stora stickade koftor, gummistövlar och glada barn med rosor på kinderna och solsken i blick. September och vi kraschar i en hög i soffan. Tittar på nåt okomplicerat. Äter maten framför tv:n. Brödet blir sällan bakat och lergrytan lyser med sin frånvaro och jag har aldrig någonsin hittat en svamp de få gånger jag besökt en skog. Vårt hem genomsyras av doft inhandlad på påse snarare än av ånga från nysaftade bär. Men det gör ingenting. För det är drömmen om allt det där som får mig att älska dagarna i September.