Sjukdagar

Oktober och sjukdagar. Vabba, koka honungsvatten, badda panna, trösta. Vakna nätter med hosta och feberdrömmar. Trötta dagar. Han är elva år men inte så stor när febern rider hans kokheta kropp. Han är min förstfödde son och mitt mammahjärta värker. Som mamma är man aldrig så stark-skör som när barnen är sjuka. Skör för att man blir rädd, stark för att man måste va det. Men vi får tid att rå om varann - bara han och jag. Synd att det ska behövas att han blir sjuk för att vi ska få (eller ta oss?) denna tid. Oktobersnuvan som tvingar oss att sakta ner, uppmanar oss att ta det lugnt, vila. Sjukdagar som motar bort bruset och ger rum för närvaro. Efter tre dagar och tre nätter släpper febern sitt grepp om min starka lilla krigare. Och han skrattar igen. Vi skrattar tillsammans. Ordningen är återställd, allt är som vanligt, allt är som det ska. Han är min förstfödde son och ingen kan få mig att skratta som han.

Städdag

Jag har alltid älskat foton. Och när jag städade min källare för några veckor sedan fann jag mig fullkomligt översvämmad av bilder som jag samlat på mig genom åren. Jag tror jag sparat vart enda litet foto jag någonsin tagit och min samling innefattar därför alltifrån buntar med små skolfoton av kompisar från paralellklassen i femman till märkliga egenframkallade svart/vita (hade nog kallat dem estetiska på den tiden) på mig själv och mina vänner i diverse teatraliska positioner under gymnasietiden. Ja, foton från olika perioder i mitt liv passerade revy framför mig där i källaren och timmarna gick. Behöver jag säga att det inte blev så mycket städat? Om jag hade möjlighet att välja om, då hade jag velat bli fotograf. Ingenting gör mig mer avundsjuk än de som har det som sitt yrke. I helgen när jag var på bröllop blev jag fruktansvärt avis på bröllpsfotografen. Jag ville vara hon. Fast sen tänker jag att världen nog redan svämmar över av foton som dokumenterar lyckoideal i kärnfamiljens förtecken. Jag tänker att det redan finns så många bröllopsfotografer. I mina drömmar blir jag den "ensamma mamman med barnets fotograf". Och jag ger ut en fotobok med ensamstående kvinnor och deras barn. Det blir en sån där lyxig bok som man ska ha liggandes framme på ett bord. En sån där ”coffee table book" du vet. Det finns så många enastående kämpande kvinnor där ute. Så många som förtjänar att pryda en sån bok. Här ger jag dig en. Mamman på bilden heter Sara och den fina pojken som skymtar i bakgrunden är hennes älskade Isak. .

En ledig dag

Här har man för en gångs skull en ledig dag. Och av denna dyrbara tid beslutar jag mig för att tillbringa förmiddagen på 6-åringens förskola. Pluspoäng på mammakontot så det står härliga till. På samlingen avverkas allt i från klassikern om ekorrn som satt i granen till tomtar som tittar ut ur skogens bryn. Alla barn får önska en sång, och när söta Tyra önskar "ekorrn satt på toa" och trots frökens protester fortsätter "skulle bajsa kottar" kan jag inte låta bli att skratta. Det är dock bara jag och barnen som skrattar. Min och sex-åringarnas humor verkar inte falla förskolepedagogerna i smaken. Efter en timme tackar jag för mig och går hem. Självbelåten och nöjd med mitt lilla besök på förskolan gör jag mig redo för en tur på stan för att uträtta några ärenden. Det är ju så skönt att vara ledig mitt i veckan och på så sätt få "lite gjort". "Ligga steget före" liksom. Längre än så kommer jag inte. Resten av min lediga dag tillbringas letandes bilnyckel. Jag finner mig ofrivilligt deltagande i en vansinnets "gömma nyckel lek med mig själv" som pågår resten av min lediga dag. Ja, ända tills skurken "him self" kommer hem. -Jag har inte lagt dina nycklar i min väska, säger skurken. -Och VEM har gjort det då, frågar jag. -Jag tror det är Leon som vill sätta dit mig, svarar skurken.

Pannkaksdag

I dag väljer jag det säkra före det osäkra. Undviker kulinariska fallgropar och väljer pannkaka till middag. I dag ska jag vända skutan. Idag är dagen då mina barn börja uppskatta mina insatser i köket. I dag ska vi mysa tillsammans med tända ljus och äta pannkakor med vispad grädde och sylt. Alla barn älskar pannkaka. Men nånting går snett. Efter att ha vispat grädden i 20 minuter utan att den visat tillstymmelse till förändrad konsistens, inser jag att det inte är grädde jag köpt utan en väldigt, väldigt liten förpackning med mjölk.

Somliga dagar...

Somliga dagar känns det som om allting är emot mig. I dag var en sån dag. Det började med upptäckten att kaffefiltret till bryggaren var slut, något som när det händer, innebär en smärre katastrof för min morgon. Och i efterhand kan det ha varit så att just detta missöde färgade resten av min dag. I grå toner. Vid hämtning på förskolan efter jobbet sitter 6-åringen och väntar ensam på en soffa. Han upplyser mig med förebrående blick att han är sist kvar av alla. Han säger att han alltid är det. Väl hemma biter 13-åringen av mig huvudet innan jag ens hunnit innanför dörren. Hon tycker att jag är snål och fattig för att jag inte låter henne handla godis på mitt kreditkort. 11-åringen undrar varför just hans mamma måste jobba så mycket. Ingen annan i hans klass har en mamma som jobbar så mycket som jag tydligen. Försöker samla familjen till en mysig middagsstund men lyckas laga mat som varken passar tonåringen (då hon tydligen gått och blivit vegetarian) eller 6-åringen som tycker att maten är för stark. Alla tre är rörande överens om att jag alltid är sur. Jag beslutar mig för att fly huset och denna missmodiga samling familjemedlemmar för en stund. Tar cykeln ner till Coop och handlar kaffefilter. I morgon är en annan dag.

Septemberdagar

September och jag vill bara vara hemma. Tända massor med ljus. Laga storkok i lergryta. Rosta ekologiska rotfrukter i ugn. Baka surdegsbröd, sylta, safta, plocka svamp, ha stora stickade koftor, gummistövlar och glada barn med rosor på kinderna och solsken i blick. September och vi kraschar i en hög i soffan. Tittar på nåt okomplicerat. Äter maten framför tv:n. Brödet blir sällan bakat och lergrytan lyser med sin frånvaro och jag har aldrig någonsin hittat en svamp de få gånger jag besökt en skog. Vårt hem genomsyras av doft inhandlad på påse snarare än av ånga från nysaftade bär. Men det gör ingenting. För det är drömmen om allt det där som får mig att älska dagarna i September.