Städdag

Jag har alltid älskat foton. Och när jag städade min källare för några veckor sedan fann jag mig fullkomligt översvämmad av bilder som jag samlat på mig genom åren. Jag tror jag sparat vart enda litet foto jag någonsin tagit och min samling innefattar därför alltifrån buntar med små skolfoton av kompisar från paralellklassen i femman till märkliga egenframkallade svart/vita (hade nog kallat dem estetiska på den tiden) på mig själv och mina vänner i diverse teatraliska positioner under gymnasietiden. Ja, foton från olika perioder i mitt liv passerade revy framför mig där i källaren och timmarna gick. Behöver jag säga att det inte blev så mycket städat? Om jag hade möjlighet att välja om, då hade jag velat bli fotograf. Ingenting gör mig mer avundsjuk än de som har det som sitt yrke. I helgen när jag var på bröllop blev jag fruktansvärt avis på bröllpsfotografen. Jag ville vara hon. Fast sen tänker jag att världen nog redan svämmar över av foton som dokumenterar lyckoideal i kärnfamiljens förtecken. Jag tänker att det redan finns så många bröllopsfotografer. I mina drömmar blir jag den "ensamma mamman med barnets fotograf". Och jag ger ut en fotobok med ensamstående kvinnor och deras barn. Det blir en sån där lyxig bok som man ska ha liggandes framme på ett bord. En sån där ”coffee table book" du vet. Det finns så många enastående kämpande kvinnor där ute. Så många som förtjänar att pryda en sån bok. Här ger jag dig en. Mamman på bilden heter Sara och den fina pojken som skymtar i bakgrunden är hennes älskade Isak. .