Sjukdagar

Oktober och sjukdagar. Vabba, koka honungsvatten, badda panna, trösta. Vakna nätter med hosta och feberdrömmar. Trötta dagar. Han är elva år men inte så stor när febern rider hans kokheta kropp. Han är min förstfödde son och mitt mammahjärta värker. Som mamma är man aldrig så stark-skör som när barnen är sjuka. Skör för att man blir rädd, stark för att man måste va det. Men vi får tid att rå om varann - bara han och jag. Synd att det ska behövas att han blir sjuk för att vi ska få (eller ta oss?) denna tid. Oktobersnuvan som tvingar oss att sakta ner, uppmanar oss att ta det lugnt, vila. Sjukdagar som motar bort bruset och ger rum för närvaro. Efter tre dagar och tre nätter släpper febern sitt grepp om min starka lilla krigare. Och han skrattar igen. Vi skrattar tillsammans. Ordningen är återställd, allt är som vanligt, allt är som det ska. Han är min förstfödde son och ingen kan få mig att skratta som han.